När det går upp för mig att det gått tio år sedan vi startade Lloyd sköljer en mängd tankar över mig. Jag tänker på hur tio år är ett helt liv och hur formbara våra unga playdo-hjärtan var där i Kalles garage.  Men Lloyd föddes där, i den okontrollerade nyfikenheten och i den ivriga tonårskärleken som ville förtära allt. Kärleken till musik, kärleken till något nytt, något annat.

Någon dag senare träffar jag av en slump Robert på en demonstration mot nazism på Hötorget i Stockholm och slås av tanken att vi för tio år sedan stod och ropade samma slagord på Stortorget i Gävle. Vad är skillnaden? Tio år och två timmar söderut. Då, i Gävle, kom orden från min mun med en självklarhet och en övertygelse om dess kraft som upplysare. Med en tillräckligt hög röst skulle dess enkla, naturliga, budskap nå ut till alla och frälsa de ofrälse. Nu följer en bitterhet och en ilska med orden. Det är tio år i motstånd, i ökade klassklyftor, i ökad segregering och utanförskap som satt sina spår. Världen och Sverige tog en helt annan väg än den jag såg som självklar och jag, tillsammans med så många andra, står kvar och ropar.

Men kampen fortsätter och det viktigt att påminna sig om att det uteslutande handlar om glädje. Allas glädje. Motståndet är alltid för att göra nyfikenheten möjlig. För att vi alla ska få möjlighet att blanda schlager med reggae, oavsett om vi spelar det eller dansar till det. Det handlar om kärlek, att få känna magen dra ihop sig av nervositet, känna bröstet värka av längtan och känna hur temperaturen stiger när en viss person stiger in i rummet, och om att få känna det utan rädsla eller skam. Det är där sångerna kommer ifrån, tårarna och styrkan och det är också där vinsterna och förlusterna görs.

När jag ser tillbaka på de tio år som passerat finns saker jag är mer stolt över än andra. Ibland har jag förlorat målet ur sikte, ibland har jag tappat orken men jag försöker alltid ta mig upp och återerövra nyfikenheten. Samma tycks gälla för det band som jag följt på avstånd de senaste åtta åren och när jag nu ser på det i backspegeln är det uppenbart att det här är det enda sättet att skriva Lloyds historia. För Lloyd är motståndet, Lloyd är kampen och Lloyd är glädjen och kärleken.

/Dennis Forsgren

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: